våren har lurat mig igen. jag förstår inte hur jag kan vara lika lättlurad varje år. just nu känns det som att hoppet har lagt sig under den nyfallna snön, men det är bara att le ändå. till slut kom jag i alla fall hem från Flemingsberg. jag tror aldrig jag har älskat Stockholm mer än då, när jag efter över tre timmar på tåget äntligen fick stiga av här.

en tentavecka står på tur, och lyckas jag hålla min kropp upprätt får jag förhoppningsvis besök av mitt hjärta i helgen. min Lea som varit min bästis sen den dag hon steg in i klassrummet i fjärde klass och hamnade i bänken mellan mig och Johanna. men man vet aldrig med henne, hon kan få ett annat infall i sista sekund. en sak ska jag lära er gott folk; man kan aldrig lita på kroater ;).

nu ska jag ställa in mig själv på överlevnad. jag känner att PMS är på väg och då är det fan inte lätt att överleva.