jag har varit i den djupa urskogen i Småland mellan fredag och tisdag och blivit bortskämd av min familj. jag behöver nog ingen mer kärlek det här kvartalet i alla fall. tänk vad underbart det är att ha en familj som alltid finns där och alltid tycker om en vad man än gör för fel. bara att veta att man alltid har någonstans att ta vägen och att man alltid är så välkommen gör mig alldeles varm i hjärtat. i fem dagar har orden som sagts till mig smörjt mina hörselgångar som om de vore babyolja och mitt hjärta har legat på en liten bädd av bomull. det har varit underbart. ibland behöver jag verkligen ta en paus från Stockholmslivet, åka till mormor på landet, klappa vildkatten och andas in ren luft och påminna mig själv om vem jag egentligen är; en bonde i storstan.
och plötsligt var jag tvungen att åka tillbaka. allting har en ände, korven den har två. pannkakan är utan men den är god ändå. min familj skjutsade mig till Jönköping och med en klump i halsen sa vi hejdå och vi ses snart igen och min minsta syster grät och hejdå. det första som mötte mig förutom Jessica när jag kom tillbaka var tunnelbanefel och miljontals försenade människor i en trång gång under jorden. jag kunde inte ha längtat mer efter en stubbe i skogen i Småland än jag gjorde just då, men sen ordnade det upp sig och det kom tio tåg på raken och jag mindes varför jag flyttade hit en solig septemberdag med taggar i hjärtat.