fast vi inte kunde se Melissa Horn i torsdags blev det trevligt ändå. vad kan det annars bli när en milf, en plastmorsa och två studenter ger sig ut på äventyr?

nästa äventyr blir på lördag. då ska vi se Hoffmaestro. jag får finbesök från en Polskie dziewczyny som heter Sonja. hon är hos sin mormor i Polen i vår och läser kurser på distans och vilar upp sig. nu är hon lite rastlös och kommer hem till Sverige någon vecka och då ska hon vara hos mig under helgen och sen åka med mig till Värnamo på måndag. hennes familj bor också där. jag ska tvinga henne att hjälpa mig putsa fönsterna i min mormors hus som ska säljas. jag fick det i uppdrag av mamma, men orka göra det själv.

så på lördag blir det alltså äventyr med de två studenterna och Polskie dziewczyny. det betyder polsk flicka för er som inte vet.

åh, vilken tråkig blogg vi har. vi skulle ju inte förstöra den igen. dumma oss. inte kan man skylla på att man inte har tid heller, för om vår fritid den här våren hade varit pengar hade vi varit miljonärer. pengar är dock något man bara drömmer om just nu. femhundralappars unkna bacilldoft jagar mig i sömnen. jag minns inte när jag höll en femhundring sist. ibland är det väldigt tröttsamt att ha fattigdom och elände som sina närmsta vänner. alltid där. sviker aldrig. gör sig alltid påminda på det ena eller andra sättet. suck.

vi ville se Melissa Horn på torsdag. jag, Jessi och Erika. men fattigdom och elände stod där och sa åt mig och Jessica att gå på det och sen svälta fram till den 24, eller inte gå på det och vara mätta och belåtna fram till den 24. vi älskar visst mat mer än Melissa. dessutom är biljetterna slutsålda, vilket var lite snopet. något ska vi i alla fall hitta på på torsdag, för Erika ska få komma ifrån familjelivet en kväll och få minnas hur det är att vara utan ett barn i famnen, även om det också är mysigt. det kommer bli roligt ändå, för vänner och skratt och prat är gratis, och gratis, det är gott.

första tanken när man vaknar upp morgonen efter en utekväll: var är mitt SL-kort? det är likadant varje gång. en stund ligger jag kvar i sängen och funderar och bygger upp hemska scenarion i mitt inre. hur mitt stackars SL-kort tappats på vägen hem när jag gått med öppen väska och hur någon hittat det och reser gratis fram till 12 juni för att jag klantat mig, eller hur jag i min förvirring spolat ner det i toaletten eller kastat det i soporna. mitt SL-kort är bland det mest värdefulla jag har i dessa hårda tider. åtminstone fram till ungefär en månad innan det går ut bevakar jag det med livet. det låg såklart på sin plats, i ytterfliken på plånboken, precis som alla andra dagar jag vaknat upp och varit nära hjärtstillestånd.