Vi håller ju på med dikter och skit, litteraturvetenskap kallas det visst. Så ni ska få en liten dikt som gick runt när jag var tonåring, ämnet till ära. Den är dagens, eftersom vi alltid lyckas tappa livslusten i Lill-Jansskogen...
Slutet är så nära, jag känner det intill.
Farväl nu min kära, nu gör jag som jag vill.
Med sorgen i mitt hjärta, sliter jag mig fri.
Jag går igenom smärta, snart är allt förbi.
Jag går mot nya tider, en ny tid och rum.
Jag sorgen sakta lider, hur kan jag vara så dum.
Nu tar jag sista klivet, nu dör min sista glöd.
Jag hatar detta livet, imorgon är jag död...
Och just det, vi ska publika i Efter tio imorgon, missa inte att kika efter oss :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar