Lennart

Jag sitter hemma för mig själv efter en slitsam dag och kväll på jobbet. Den har varit så slitsam att jag hunnit läsa ut två böcker. Nyss hemkommen sitter jag och funderar på om man bara får skriva om festtesterna i den här bloggen, eller om man får skriva om annat också medan man räknar ner. Det är Jessica som skapat bloggen så hon är lite av en chef. Men tänk om man skulle få skriva om vad som helst.. I så fall skulle jag vilja berätta om Lennart.

Lennart är en man här i Värnamo som ofta är ute och går. Nästan varje dag under somrarna stannar han på campingen där jag jobbar och köper en kanelbulle och en kaffe. Sen sitter han där och pratar om allt möjligt. Jag och Lennart har aldrig haft särskilt mycket att prata om. Vi har kallpratat lite om vädret och så har han dragit något kul skämt som var populärt för typ sextio år sen. I måndags kväll blev allt annorlunda. Lennart såg att jag satt och läste en bok om andra världskriget, och där, just där, hände något - vi upptäckte att vi har ett gemensamt intresse. Numera vet Lennart vilka dagar i veckan jag jobbar kväll, och så kommer han och hälsar på och så pratar vi om krig och han berättar en massa spännande om hur det var att vara ung på den tiden. Mina öron är som grytlock och jag tar in vartenda ord han säger. Lennart är typ världens snällaste och fast att han börjar närma sig åttio ser han fortfarande bra ut och är fit för sin ålder.

Det sorgliga med den här historien är att Lennart aldrig varit gift, inte hans bror heller. De har heller inga barn och de bor fortfarande kvar i sina gamla pojkrum på Brogatan. Lennart måste vara en väldigt ensam man. Om han inte hade varit ensam hade han inte kommit förbi oss varje dag för att prata, man riktigt märker hur han suktar efter socialt umgänge. Om jag inte hade tyckt om Lennart så mycket hade jag kallat honom för attention whore.

Jag skulle önska att Lennart var min morfar.

Ni tänker säkert att Lennart själv valt att leva så, och det kanske han har gjort, men jag tycker ändå synd om honom. Kan någon förstå?

Här sitter jag visst och deppar över Lennarts ensamma liv som han troligtvis har valt alldeles själv (och kanske har han tusentals vänner), medan Jessica firar 080808 tillsammans med de flesta andra Stockholmare. Varför är jag här?

Där är där man inte är, och här är här där man är.